När klimatet kräver att vi avstår: från forskning till handling

Alltsedan Kollmuss och Agyeman publicerade sin inflytelserika artikel har det kommit studier av glappet mellan kunskap och handling i klimatfrågor (2002). Många har fokuserat på klimatförnekelse och vissa av de teorier som utvecklats därur har fått stort genomslag som generella förklaringsmodeller. Ett tidigare forskningsprojekt (Wolrath och Wormbs) har emellertid visat att en del av de här antagandena som är baserade på klimatförnekare inte på ett enkelt sätt kan överföras till majoriteten av befolkningen som är välinformerad och/eller klimatengagerad (Riksbanken: Understanding justification of climate change non-action). Ett exempel på ett sådant antagande är som sagt att det inte går att informera fram beteendeförändringar. Välinformerade människor med höga utsläpp vet dessutom redan, så det är inte kunskapen som saknas, menar man (Moser and Dilling 2007). Den så kallade ”information deficit” modellen har alltså kritiserats för att i värsta fall vara kontraproduktiv och i bästa fall verkningslös (Norgaard 2011). Projektdeltagare Erikssons forskning visar också att även om det finns stor tilltro till visualiseringar och digitala beteendeinterventioner leder dessa inte alltid till  beteendeförändring (Hedin et al. 2019; Kommande 2021). Utifrån vår forskning har vi istället sett behovet av en mer komplex förståelse av meningsskapande.

Wolrath Söderberg och Wormbs studier visar att vissa former av
kunskap faktiskt spelar stor roll, exempelvis om krisens akuthet och närhet i tid och rum. Kunskap om de egna utsläppens proportioner i förhållande till varandra och till per capita-utrymmen ur ett rättviseperspektiv, har betydelse (2019). Egna erfarenheter av klimatförändringar gör kunskapen verklig och den ”faller på plats” och blir en drivkraft för handling (Demski et al. 2017; Spence et al. 2011; Whitmarsh 2008). Det verkar också som om det tar tid för kunskapen att ackumuleras och verka, men att vissa typer av händelser och rätt sociala sammanhang kan
göra att det går snabbare (Rudman, McLean, and Bunzl 2013).

Benägenheten till omställning och transformationens hastighet är beroende av det sociala sammanhanget (Nolan et al. 2008). Grannar drar med sig grannar och organisationer drar med sig varandra (Dolan and Metcalfe 2015; Allcott 2011). Att något upprepat är på dagordningen, att teman och sätt att prata breder ut sig i de sammanhang man vistas, att man möter förebilder och alternativ, spelar roll när det gäller att komma till skott (Anderson 2017; Brulle, Carmichael, and Jenkins 2012; Bulkeley 2000; “2010 Omnibus Survey on Public Attitudes and Behaviours towards the Environment” 2010; Westlake 2017; Valdez, Peterson, and Stevenson 2018). Detta är centralt i kombination med insikten att det smärtar med omställning, och särskilt att avstå, och att det sociala sammanhanget och rum för att dela den smärtan spelar roll för att ändå uthärda och komma vidare i omställningen. Den insikten krockar med omställningsaktörers benägenhet att undvika frågan. Projektdeltagaren Eriksson har utvecklat workshopmetodik och digitalt stöd för lokal energiomställning som bygger på dessa principer (Energimyndigheten: Bortom möjlighetshorisonten – verktyg för att utforska lokal energiomställning). Inspiration
finns också att hämta från Carbon conversation groups (Randall 2009), Climate Kic och Aktivt hopp (Johnstone and
Macy 2019).

Över huvud taget är känslor betydelsefulla. I klimatkommunikationsdiskursen har man avrått från att framkalla rädsla och menat att det leder till passivitet (Shanahan 2007; Stoknes 2015). Kampanjer som enbart bygger på skrämsel har visserligen haft tveksam effekt. Däremot ser vi att många av de som ställer om för klimatets skull har blivit rädda på ett omskakande vis (Wolrath Söderberg and Wormbs 2019). Det tycks emellertid som att rädslan måste ges utrymme, erkännas och kombineras med handlingsmöjlighet för att verka som en drivkraft i omställningen (Kleres and Wettergren 2017).

Det har också funnits en rädsla för att moralisera i hållbarhetsfrågor. Man har från klimatpsykologiskt håll och i
populärlitteraturen sagt att skambeläggning är kontraproduktivt (Stoknes 2015; Moser and Dilling 2007; Ortiz 2019). Det verkar bara stämma i begränsad utsträckning. Det finns anledning att tro att skambeläggning inte kan omvända klimatskeptiker och att den som skambeläggs inte direkt ändrar beteende. Däremot verkar det fungera på ett mer kollektivt och indirekt vis (Murphy and Kiffin-Petersen 2017). När man i det sociala samtalet börjar tala om sina val utifrån moraliska perspektiv så sprider det nya sätt att reflektera över dem (Bulkeley 2000; Wolrath Söderberg and Wormbs 2019).

Vi människor har en tendens att finna argument för det vi vill ska gälla. Sprickor mellan vår kunskap och handling ”lagar” vi med argument som ger oss sinnesfrid (Festinger 1957; Kahan 2015; Wormbs and Wolrath Söderberg kommande 2022). Exempelvis är det på individnivå vanligt med ett kontotänkande där man föreställer sig att man kan flyga eftersom man varit så duktig med källsortering. När man emellertid blir varse att man måsta källsortera i decennier för att komma upp i en resa till Kanarieöarna blir resonemanget obrukbart och då blir klyftan mellan kunskap och handling påträngande och smärtpunkten öppnar sig (Wolrath Söderberg and Wormbs 2019). Sådana
här ”lagningar” kan problematiseras och klyftor kan avtäckas. Det kan befordra handling (Kantola, Syme and Campbell 1984; Dickerson et al. 1992). Det måste dock ske på ett empatiskt sätt för att inte väcka motstånd (Stone and Fernandez 2008).

Insikterna ovan kommer ur studier som handlar om individer och grupper, men överförbarheten till omställningsbefrämjande organisationer är rimlig eftersom de, även när de riktar sig till andra organisationer, politiker eller näringsliv, också arbetar med individer som ska komma till skott, kompromissa och kan hamna i
kläm (Wolf and Moser 2011). Det har till exempel blivit synligt inom projektet Hållbara livsstilar (Energimyndigheten) där deltagarna i workshops, med hjälp av ett material, undersökt och nyanserat förståelsen av de målgrupper de möter i sitt omställningsarbete.

Projektet adresserar som synes en humanistisk kärnfråga – hur kan vi avstå något för det gemensamma godas skull? Det förenar aspekter från retorisk argumentationsteori, forskning om kunskapsspridning samt från omställningsforskning i något som är ovanligt inom humaniora, nämligen aktionsforskning. I ljuset av den tidigare forskningen om klimatomställning vill vi nu undersöka hur våra insikter förhåller sig till erfarenheterna i omställningsfrämjande organisationer? Vilka skillnader och likheter finns det mellan det som forskningen framhåller och de etablerade synsätten i organisationerna som arbetar med omställning. Vad blir synligt om man tar forskningsfynden på allvar? Vad blir rimligt och möjligt att göra? Vad händer när
forskningens perspektiv sätts i spel? Och hur kan vi forskare delta eller bidra i omställningsarbetet med vår vetenskapliga integritet intakt?

Den senare frågan är särskilt brännande för forskare inom humaniora (och gäller inte på samma vis för t ex teknikutveckling där det finns etablerade former för samverkan). En förklaring är att akademin har odlat distanserade ideal som motverkar en aktiv roll för forskarna. Kritiska perspektiv är särskilt nödvändiga när det gäller vår tids mest allvarliga utmaningar, men det är en svår terräng för forskare eftersom sådana utmaningar i hög grad
karaktäriseras av värdeladdning, konkurrerande perspektiv, rörlighet och komplexitet och ställer stora krav på den
vetenskapliga integriteten (Oreskes 2013). Klimatfrågan är alltför brännande för att låta sådana hinder komma i vägen för ett mer aktivt deltagande. Här ansluter vi oss till Fazey et als uppmaning i relation till forskning om samhällstransformationer att: “(1) Focus on transformations to low-carbon, resilient living; (2) Focus on solution processes; (3) Focus on ‘how to’ practical knowledge; (4) Approach research as occurring from within the system being intervened; (5) Work with normative aspects; (6) Seek to transcend current thinking; (7) Take a multi-faceted approach to understand and shape change; (8) Acknowledge the value of alternative roles of researchers; (9) Encourage second-order experimentation; and (10) Be reflexive (Fazey et al. 2018)”.